Underbart, nu är våren här, på riktigt den här gången.
Första jobbdagen på över en vecka, det har sina fördelar med 13 timmars arbetsdag=mycket ledigt.
Skönt att vara tillbaka dock, få komma in i lite vardagsrutiner efter allt som har hänt.

Jag å E har börjat planera våran minisemester i slutet utav Maj. Vet ännu inte vart det bär iväg, men det spelar egentligen inte så stor roll. Denna underbara människa betyder otroligt mycket för mig. Även om hon inte alla gånger kan ge mig dom svar jag vill höra, så stöttar hon mig i dom beslut som jag fattar, hur korkade dom än må vara.Jag vet att hon finns där, i ur och skur, en vän att lita på i alla väder. Hon fångar mig när jag faller, men hon låter mig ändå vissa tillfällen sväva iväg...för både hon och jag vet att även om livet inte alltid blir som vi tänkt, så har vi ändå Franska Rivieran att se fram emot på åldernshöst.
Vi ska ligga där, två tanter 50+, i våra bästa år, på denna sorliga strand, i våra leopardbaddräkter å smutta på champagnen, som aldrig tar slut.
Det känns så tryggt att vi då kommer kunna skratta åt allt elände, få lite distans till ungdomensdagar, men tänk vilka historier vi kommer kunna berätta?! Den där gången den lilla vettskrämda musen sprang upp i dina tighta jeans...å jag skrattade mitt hjärtliga panikskratt så att jag nästan kissade på mig. Men den historien får du berätta, för du har mer inlevelse än mig.

Vi kan inte förhindra det vi inte kan förutse min vän, men vi har ju alltid varandra oavsett vad som händer<3

Tack för att du finns...

Sitter och njuter utav ljudet av regndropparna som faller mot taket.
På andra sidan rummet ligger Irma och snarkar så fridfullt.
Den där härliga känslan av lugn sprider sig i kroppen, vetskapen om att allt kommer att ordna sig.
Vet inte hur, vet inte när, men det kommer att bli bra, tillslut, men det måste få ta sin tid.
Alla pusselbitar finns, men dom ligger inte alla på rätt plats...än...men snart kanske.
Kanske inte i morgon, eller om en månad, men när tiden är inne.
När jag är redo att bygga klart pusslet.

Sitter och njuter utav ljudet av regndropparna som faller mot taket.
På andra sidan rummet ligger Irma och snarkar så fridfullt.
Den där härliga känslan av lugn sprider sig i kroppen, vetskapen om att allt kommer att ordna sig.
Vet inte hur, vet inte när, men det kommer att bli bra, tillslut, men det måste få ta sin tid.
Alla pusselbitar finns, men dom ligger inte alla på rätt plats...än...men snart kanske.
Kanske inte i morgon, eller om en månad, men när tiden är inne.
När jag är redo att bygga klart pusslet.

Advokaten är få ordig, men idag kunde han medela att allt var bra med dig och att du hälsade till "flickvännen" och familjen.
Längtar efter dig så otroligt mycket, jag lever på hoppet!
Dina saker har jag lagt i en låda, tillsvidare...
Om jag blir påmind om dig jämt så kommer jag tillslut bli tokig!
Överklagan av häktningen kommer ske i morgon eller på onsdag.
Kanske kan restriktionerna släppas iaf så att man får prata med dig, höra din röst, höra dig säga att du är okej och snart kommer hem.
Den dagen du kommer hem, för det vet jag att du gör, då vettefan om jag inte kommer ställa mig på knä och fria...

Pratat med din syster mycket under dom här dagarna, underbar familj du har, önskar bara att jag fått träffa dom under andra omständigheter.

Saknar dig älskling, kom hem till mig snart<3

Första gången var jag 13-14 år, gick på högstadiet och var väl i samma känsliga ålder precis som alla andra.
Jag är medveten om att det här är starka grejjer att lägga ut, händelser som är svåra att sätta ord på,kanske är det opassande för vissa att läsa.
Men i den tidpunkten i mitt liv hade jag önskat att jag kunnat läsa eller höra om sånt här. Slippa den där utlämnande känslan om att vara ensam om det som hänt!
Någonstans fått känna att det inte var jag som bar skulden och att jag faktiskt borde pratat med någon vuxen.

Det var på en fest som min kompis föräldrar hade ordnat. Dom hade bjudit in några grannar, på nyår om jag inte minns helt fel. Det var riktigt riktigt kallt den natten, och vi befann oss runt mina hemtrakter i mellersta Norrland.
En granne, en man runt 45-50år var där med sin fru och sina barn.
Han hade gjort så konstiga närmanden mot mig och min kompis under kvällen. Riktigt berusad och obehaglig, men ändå på något sätt väldigt diskret. Han kom upp till oss på övervåningen ett flertal gånger där vi samt hennes jämnåriga bröder befann sig.

Kvällen började lida mot sitt slut, vissa hade gått å lagt sig och det var dags för grannarna att gå sin väg.
Han kom upp, fullare än innan å sådär klänning som vissa blir när dom är fulla. Jag passade på att smita förbi honom, tyckte han var obehaglig. Tassade ner på toaletten,hela undervåningen var släckt så det var nog bara han kvar vid det här laget.
Låste dörren bakom mig, hörde hur han kom i trappan när jag precis var färdig, men stannade kvar och låtsades borsta tänderna, tvätta ansiktet...hörde att han fortfarande var kvar där utanför i hallen...nu började det bli löjligt att stå kvar men jag väntade iaf en stund till. Kanske skulle han gå snart, han fick väl bara inte på sig skorna.
-Hörru, vad gör du där inne? Ska du inte ta och komma ut så att man får prata med dig?
-Eh, jo jag är snart klar!
Vad fan skulle jag svara på det?
Låste upp dörren, där stod han, bra mycket längre än mig, å betydligt stadigare i kroppen än mig fast att jag var ganska små rund på den tiden.
Vad som hände sen, vet jag inte, har bara vissa minnes bilder men kommer ihåg hur han trycker upp mig mot väggen, kör upp sitt ben mellan mina å väser i mitt öra:
"Ingen kommer höra dig, och ingen kommer tro dig".
Alla tankar som rusade genom huvudet då...
Lyckades på något sätt knuffa bort honom, idag undrar jag varför jag inte skrek, sparkade honom mellan benen eller försvarade mig, men jag trodde på honom. Ingen skulle tro mig...
Hörde honom i trappan när jag sprang upp:
"du ville det här, du har tittat på mig hela kvällen, du ville det här".

Äcklad av mig själv, snus smak i munnen efter honom och de orden ekandes i huvudet.
Berättade för min kompis, hennes bröder å en av deras kompisar som var där. Killarna skrattade, började retas å fälla spydiga kommentarer.
Tror kanske att dom inte visste hur dom skulle hantera situationen. Men efter den dagen, berättade jag inte för någon.
Ville bara glömma allt, så att pikarna från grabbarna någon gång skulle sluta.
Anledningen till att jag berättar det här för dig, är för att du varit med om något liknande ska förstå att du inte är ensam. Att du inte gjort något fel och får skylla dig själv.
Den händelsen rotade sig så djupt i mig, att när jag senare i livet blev utsatt för en våldtäkt hade jag så låg självkänsla att jag även denna gång varken anmälde eller berättade.
Då var jag några år äldre, men trodde fortfarande att det var mitt fel, att jag inte varit tydlig nog...

Jag kommer älska dig tills jorden går under!

För någon månad sedan fick jag veta att jag led av posttraumatisk-stress syndrom.
Det var lite av en befrielse, att äntligen veta vad det var för "fel" på mig.
Varför jag vaknade nästan varje natt, kallsvettig och skrek, varför jag fick obehagskänslor när jag umgicks med vissa människor, framför allt killar.
En förklaring till varför jag inte kunde fungera på jobbet, till att jag både hettsäter å periodvis tränar som en galning...varför jag ibland blir paralyserad av skräck på nätterna så fort jag hör ett ljud som inte låter bekant.
Tankarna som far genom huvudet när jag ligger där: "Nu har han kommit, nu har han kommit för att få sin hämnd. Hur ska jag skydda min dotter?"
Ibland har det hänt att jag legat med en kniv bredvid sängen....

Kan egentligen inte komma ihåg vart det hela egentligen började.
Var det när du var påväg att slänga mig ner för trappan?
Eller när du tog tag om mina handleder så hårt att jag fick blåmärkn?
Kanske va det den gången du gav mig en sån örfil att jag trodde att varenda tand skulle lossna...men det är klart, jag hade varit uppkäftig å trotsat dig, jag förtjänade det....trodde jag då.

Hade varit på en föreläsning om misshandlade kvinnor.
Inte skulle jag göra så? Inte skulle jag försvara om någon misshandlade mig?
Nej nej jag skulle gå på en gång...men då var jag redan fast i detta jävla skit förhållande som varje dag bröt ner mig bit för bit.
Det var redan försent då...
Jag gjorde allt det klassiska, ljög, försvarade
Och kom med undanflyckter.
Vissa vänner visste om hur illa det var, men även för dem ljög jag å försvarade, det var inte så farligt. Han älskade mig, han ville dela sitt liv med mig, det var mitt fel att han var tvungen att vara så hård mot mig.

Jag skar mig i handlederna, lät blodet rinna, försökte även en gång ta mitt liv. När jag låg där på badrumsgolvet å var påväg att sjunka i dvala stod han där och tittade på mig:
-Du får ringa ambulansen själv, om du vill leva!!!
Orden ekde, helvete, jag vill ju leva!!! Lyckades kravla till telefonen, ringde 112
-snälla kom, jag håller på att dö....
Men just då hade det nog inte spelat någon roll....för helvetet var inte över än.

Jag var 16-17 år när jag träffade dig. Vet inte varför jag inte gick fast att alla varningstecken fanns där.
Kommer aldrig få svar på den frågan, men kanske har dom åren gjort mig starkare?
Jag vill iaf tro det...
Men jag känner mig fortfarande ful,äcklig, avskyvärd och inte värd att hitta nån som behandlar mig "rätt", som en värdefull människa.

Jag lyckades tillslut lämna dig, hade försökt många gånger, men rädslan att bli själv när jag ALDRIG skulle hitta någon annan som vilja ha en sån här ful å värdelös människa fick mig alltid att gå tillbaka.
Men inte den här gången....jag packade mina saker den helgen.
Du hade rest bort, till din nya tjej som det visade sig att du träffat påsidan under nästan hela vårat förhållande. Någon du träffat under flera år, som var både yngre och snyggare än mig...

Polisanmälan, förhör, du ringde iblah var så trevlig och ville att vi skulle "lösa det här på egen hand", men jag stod på mig.
Vet inte vart den styrkan kom från, men när dagen kom och det var dags för rättegång, kände jag mig så liten.
Mina bästa vänner fanns med mig, Anneli, Ramona och Nina, även min mamma.
Undrar vad mamma tänkte? Vi har haft ett väldigt konstigt förhållande hela livet, men den dagen fanns hon där.

Du satt mitt emot mig med kalla svarta ögon. Ingen advokat hade du heller. För du var oskyldig och behövde ingen.
På allt jag berättade kontrade han bara med "som hon säger, fast jag slog henne aldrig, hon ljuger".
Det kändes som att han spottade mig i ansiktet, trampade på mig.som ett litet kryp...men jag vann!Jag fick äntligen min upprättelse, trodde att allt skulle bli bra efter det.
Men det är nu allt börjar. Jag har skjutit det här framför mig i snart 8 år, och nu har det kommit ikapp mig!

Försöka sova lite?
Fast att bara kroppen skriker efter sömn, vila, återhämtning finner jag ingen ro.

I morgon är en ny dag, en dag närmare överklagan, ett steg längre bort från all den här jävla skiten!

Men kanske är det här bara lugnet före stormen? Kanske väntar nästa bakslag...kanske...så många kansken att jag inte orkar tänka!

Jag måste tro, måste hoppas...måste våga!
Är inte troende men ber att allt kommer att ordna sig!
Kanske stämmer alla anklagelser?! Vad fan gör jag då?
Hur ska jag kunna gåvidare?
"Fan ryck upp dig, skippa den där jävla offerkoftan"

Helvetes jävla skit.....det var inte såhär det skulle bli!