Idag längtar jag extra mycket efter min lilla tös där hemma!
Igår flydde jag fältet ett par dagar, packade bilen och åkte!
Beskeden som skulle komma under eftermiddagen skulle vända mitt liv upp och ner, jag var tvungen att komma bort!
Att ta med min dotter var inget alternativ, då risken att jag skulle ligga apatisk som en hög på golvet skulle vara överhängande!
Jag gjorde för första gången i mitt liv det här för min egen skull!
Beslutet om häktning kom inte helt oväntat, men visst hade jag hoppats på lite bättre nyheter.
Förtvivlan, rädsla, sorg, allt kom på samma gång! Jag kommer ihåg att jag skrek allt vad jag orkade i bilen: JAG ÄR SÅ JÄVLA ARG PÅ DIG! Hur kunde du lämna mig till den här ovissheten?!
Mitt hjärta säger att du inte är skyldig, jag kan ha fel, men jag kommer stå vid din sida tills motsattsen är bevisad.

Ett par dagar att andas, planera nästa steg, hur jag vill att vardagen för min dotter och mig ska se ut!?
Kommer jag få träffa dig snart igen? Få svar på alla frågor jag har?
Frågetecknen hopar sig, känner hur paniken sprider sig i kroppen...

Jag hann inte mer än kliva ur bilen efter mina timmar av sträckkörning innan jag föll ihop. Innan allt rasade. Att R fanns där och tog emot mig är jag så tacksam över.

Tack alla ni som är mitt skyddsnät nu! Ni som låter mig hoppas och tro fast att allt är så mörkt...snart måste jag bita ihop och bli stark igen! Men nu....ska jag bara skrika,gråta, falla hårt...